Ni vet hur folk säger att tonåren är det tyngsta/svåraste åren i livet? Jag håller inte med. Det var en jäkla härlig och bra tid. Jag önskar att jag skulle ha uppskattat det mer då, och inte låst fast mig på småsaker som killproblem och dumma lärare.

För när vi stod längst fram på Weslife-konserten i April 2002 var det ren lycka som pumpade genom ådrorna. Och det är inte många stunder som varit så. Nu låter det ju fånigt att det var just en pojkbandskonsert, men det bjuder jag på! ;)